Jag har varken hunnit eller orkat skriva nu på ett tag.
Har fått tillbaka min ögoninflammation, konstig mage och torra slemhinnor nu när jag börjar med cellgifterna igen. Så fort jag vaknar på morgonen och öppnar munnen får jag flera sprickor:( Men jag ska inte klaga har ju faktiskt bara en behandling kvar efter denna:) Wihoo. Är överlycklig för det. Tänk att gå från 18 behandling (9mån) till 5-6 (3mån), det är sjukt. Ibland ska man ha tur och som några sa måste ju faktiskt år 2012 vara vårt.
Mamma har också bara två behandling kvar sen ska dom försöka hålla cancern i schack så länge som möjligt, resten av hennes liv hoppas jag.
Igårkväll tränade jag Bodyattack och det är grymt bra träning, mest kondition men även styrka. Tar man i ordentligt förbränner man 720 kalorier på en timme:) Jag hade grym träningsvärk i magen imorse.
Dagen idag började lite över sex, lämnade Theo på dagis åtta och åkte iväg till Trelleborg och Emma för att arbeta med kandidatuppsatsen. Det är knappt några sjukgymnaster som vill ställa upp vilket jag tycker är riktigt dåligt. Nu vet ingen sjukgymnast eller klinik som har mycket korsbandsskador???
Ikväll körde jag piloxing, det roligaste jag vet och jag längtar så tills jag ska utbilda mig till piloxinginstruktör, synd det är sååå lång tid tills dess:(((
Men typ varje helg är uppbokad och veckorna flyger fram så det går säkert fort.
Vad händer nu när jag är färdigbehandlad med cytostatican? Jag kommer att ta blodprover varje månad för att se att cancern verkligen inte kommer tillbaka. Håller sig HCG på normalnivå i ett år så friskförklaras jag:) Och jag får lov att bli gravid igen. Först tänkte jag att det året kommer bli sjukt jobbigt för vi vill ju få ett syskon till min bebis men nu tycker jag att det ska bli grymt skönt. Jag får tid att rehabilitera mig själv och komma tillbaka till mitt riktiga liv, hinner klart utbildningen och hinner förmodligen bearbeta en del tankar som jag knuffat undan eftersom det har hänt så mycket inom loppet av ett par månader. Jag hann inte ens reagera på att jag hade fått spridd cancer (fick ju reda på det i december) tills att jag nästan är frisk i februari. Först trodde dom ju att det va en god cancer som dom opererade bort i oktober eller början av november om jag kommer ihåg men jag sa hela tiden att jag trodde den va spridd. Men jag tror alltid på det värsta för skulle det inte vara det så blir man bara gad. Tror man positivt och det kommer något negativt så blir man ledsen. Nu var jag redan inställd på det och kände inte så mycket när de ringde och sa det.
Jag hann liksom inte bearbeta att jag var sjuk på riktigt innan jag var nästan frisk och det kommer kanske senare, eller så kommer det inte alls, det får vi se.
Alltid när jag kommer in på onkologen så är det bara ÄLDRE som glor som bara det på en för att man är yngre och dom undrar väl vad jag gör där, skitjobbigt. Jag är där av samma sak som er förmodligen. Menmen. Fråga istället för att sitta och titta. Men det kanske jag med hade gjort om det varit tvärtom.
Nä nu ska jag titta på tv sen sova. Är trötttttt. God natt.
